Vardagshjälten Ulla-Britt – Att hitta tillbaka efter en stroke!
Ibland händer det mest oväntade. I mars 2017 drabbades Ulla-Britt av en stroke.
-Det började med att jag fick kraftig huvudvärk på vänster sida av huvudet, när jag skulle klä på mig visste jag inte hur jag skulle göra.
Roger ville att vi skulle ta oss till sjukhuset. På väg till bilen kunde jag inte stödja mig på mina ben.
Det blev ambulans till sjukhuset. Där förlorade jag medvetandet berättar Ulla-Britt.
Ulla-Britt låg medvetslös i en vecka på intensivvårdsavdelningen i Lidköping.
– Jag låg 3-4 veckor på sjukhuset i Lidköping, de behövde aldrig göra några ingrepp på mig då kroppen tog hand om blödningen i hjärnan.
– Jag kommer ihåg att jag fick besök på avd 5, jag hörde och såg dem men jag saknade förmåga att kommunicera med dem.
– Därefter förflyttades jag till Korttidsenheten Galeasen.
När Ulla-Britt kom till Galeasen var hon så svag att hon var sängliggande, togs upp med lyft från sängen till rullstol.
Hon tränade 2 ggr/dag med arbetsterapeut, sjukgymnast & logoped.
– Personalen var fantastisk, berättar maken Roger.
– Jag var uppe 2 ggr/dag hos Ulla-Britt och hjälpte henne att träna utöver de tillfällen som personalen hjälpte henne med.
Något som Roger & Ulla-Britt saknade under tiden på Galeasen var att träning under helgerna inte fanns.
Ulla-Britt blev rastlös och uttråkad, något som Roger såg som ett friskhetstecken.
Vid midsommar 2017 kunde Ulla-Britt gå med rullator och fick då åka hem på permission över helgen.
Denna period kände sig Roger mycket orolig, hur ska detta gå? kommer något hända?
Hemmet var ju då inte anpassat efter Ulla-Britts behov. Efter att ha provat att vara hemma några gånger bestämmer sig Roger & Ulla-Britt ändå för att hon ska flytta hem.
Kommunen ordnade ett rehab-möte där vi var 10 st. personer i ett rum.
– Det var bara jag som pratade, de ifrågasatte om jag verkligen visste vad jag gav mig in på säger Roger. Det fanns många utmaningar.
Efter detta möte bestämdes att vi ska få vårt hem anpassat för Ulla-Britt och hjälp morgon & kväll av hemvårdspersonal.
Merparten av denna kostnad fick vi betala själva, och ett litet bidrag fick vi från kommunen. Roger fick också möjlighet till 10 timmars avlastning/månad.
Ulla-Britt fick möjlighet att gå på Fysrehab, där fick hon hjälp av en arbetsterapeut och sjukgymnast som var väldigt bra.
Logopeden som Ulla-Britt tidigare haft på sjukhuset fick hon inte ha kvar. Roger ringde till Skövde och frågade efter en logoped men då var de tvungna att åka och träna i Skövde 3 ggr/vecka.
Det anställdes sedan en logoped på Fysrehab som Ulla-Britt fick gå hos i 3 månader. Därefter var hon färdigbehandlad enligt dem.
En stor del av framgångsfaktorerna i rehabiliteringen är att Roger ställer upp för sitt livs stora kärlek till hundra procent.
De litar på varandra och vet att man klarar mer än vad man tror.
Ulla-Britt är positiv, gläds åt små saker och värdesätter sociala kontakter, vilket också har visat sig viktigt för återhämtningen.
– Jag älskar att prata med människor säger Ulla-Britt. Det har jag alltid gjort och det vill jag fortsätta med.
Roger fick höra talas om Solhaga Mötesplats och dess verksamhet av logopeden på Fysrehab.
Hemvårdspersonal följde Ulla-Britt första gången till mötesplatsen där hon medverkade i boule och passade också på att äta lunch.
Ledsagning hem ordnades av hemvårdspersonalen. Under tiden kunde Roger spela golf och få tid för egna aktiviteter.
Som ett ytterligare steg i rehabiliteringen väcktes nu också intresset för den träning som mötesplatsen kan erbjuda.
Både Ulla-Britt och Roger är nu flitiga deltagare i både cirkelgym och sittgympa.
Det Ulla-Britt upplever som svårast är när minnet sviker.
– Ibland blir jag irriterad, jag vill ju bara att allt skall vara som förut.
När Roger inte förstår vad jag menar kan jag bli ledsen eller så skrattar vi bara åt alltsammans!
Roger funderar mycket på hur han skall vara. En risk är alltid att vara för överbeskyddande. Ulla-Britt vill själv! Saker går sönder men vad gör det?
Vi har en bra drulleförsäkring säger Roger och skrattar. Ibland känner jag en viss oro att något skall hända någon av oss, hur skulle vi hantera situationen då?
Det vore också fint med någon form av anhörigstöd och mer avlastningstid.
Det är inte lätt att hinna med alla inköp, ärenden och egna aktiviteter på tio timmar/ månad. Jag blir väldigt låst.
Ulla-Britt har några tips till andra i motsvarande situation: Var som förut, sluta inte kämpa, träna och var inte rädd!
Ulla-Britt och Roger är två positiva människor som älskar varandra och livet. Att kämpa tillsammans gör oss bara starkare.
Stort tack till er Ulla-Britt & Roger från Solhaga mötesplats och hemvård för att ni båda så generöst har delat med er av de erfarenheter som ni har fått längs vägen.
Värdefulla och fina tips som kan hjälpa både drabbade, anhöriga och inte minst vår vårdpersonal.
All lycka till Er!
